How's it going to end?

Okej, alltså, ojoj. Det händer ibland att man smälter av lycka. Vissa (typ Jenny) gör det av vackra texter, vissa (typ Sara, Adri) gör det av skor från Balmain, vissa (typ Elin, Simma) gör det av en person som man gillar och som gillar en tillbaka. Andra gör det av film. Jag är en sån person. Och idag hade jag ett sådan moment. Jag älskade redan första bildrutan av "Inglorious Basterds" och jag var totalt hänförd genom hela filmen och jag ville aldrig att den skulle sluta. Kanske uppskattar jag den mera efter att ha läst om film i dryga sex veckor nu eller så har jag, som många andra i min klass, en faiblesse för Tarantino. Jag har alltid älskat "Reservoir Dogs" och "Inglorious Basterds" var som en romantiserad, vackrare, om möjligt ännu råare, version av denna. Den är inte nödvändigtvis bättre än förstnämnda, men jag älskar verkligen Tarantinos sätt att romantisera våldet i "I B". Och i hans filmer skiljer sig våldet, t.ex. i "Reservoir Dogs" är våldet enbart brutalt, i "Kill Bill" (särskilt första) är det som en tavla och i "I B" är det en blandad form av detta. Det bästa utav två världar. Jag skulle kunna skriva om filmen hela natten, hela för alltid, men det skulle väl sluta med att jag och alla jag känner hatar den, så jag lämnar den därhän och tänker inte se om den förrän den hamnar på DVD. That's that. Godnatt!