How's it going to end?

Jag hatar alltid de som säger att träning är det man mår bäst av. Att kroppen, själen, sinnet, lugnet, blablabla, allt mår bra av att träna. Jag har alltid tyckt att dessa männsiskor har fel; jag blir sur, grinig, trött och arg av att träna, hatar att göra det, har alltid och kommer alltid att hata det. Och jag har även som mål i livet att enbart göra saker jag tycker om och mår bra av, typ sova länge, spela xbox, äta cholad, kolla på Vänner, vara uppe sent. Och jag gillar att dra allt till sin spets; måttlighet finns inte i min värld, det ska vara MYCKET av ALLT. Sova i sexton timmar, spela xbox hela dagen, äta åtta chokladkakor. Vem blir glad av måttlighet EGENTLIGEN? Det är skitsnack.
Därför har hela min tillvaro kastats på ända när jag nu slutat avsky att träna. Det började långsamt förra året när jag och gänget gick på Fitness First ihop. Jag hatade fortfarande gymmet, men jag släpade mig dit några gånger ändå, mycket tack vare Elin som skickade mig peppande SMS på morgonen, i stil med; "God morgon, upp och hoppa. PUMPA!!". Mycket inspirerande! Och eftersom jag nyligen återupptäckt Crosstrainern, och genom det även upptäckt att man kan kolla på TV samtidigt som man tränar, har detta lett till det ovannämnda; jag överkonsumerar, för just nu gillar jag det och det ska vara MYCKET av ALLT som sagt. Efter yogan imorse tränade jag på crosstrainern i en timme och när jag sedan lämnade SATS, efter TVÅ timmars träning (har ALDRIG hänt förut) var jag så jävla glad! Missförstå mig inte; de som säger att träning är vägen till ett bättre liv är fortfarande fienden. Men ibland måste till och med en inbiten icke-tränare som jag erkänna att det kan vara bra att alternera sin överkonsumtion (men mitt hjärta finns fortfarande hos chokladen, har alltid och kommer alltid att göra det).