How's it going to end?

Alright, nedräkningen börjar NU. Åtta timmar kvar tills planet lämnar Sverige för London. Fantastiskt! Ska bara skriva ut biljetten och packa ner de sista grejerna så är det klappat och klart. Vädret säger att det är 13 grader och sol imorgon, hoppas att det håller sig; dagen ska spenderas på Brick Lane, så trevligt väder är sannerligen en fördel!

Well, nu händer det grejer! Fick mejl från familjen Shaw igår med förfrågningen om jag vill ta hand om deras hus under sommaren medan de är iväg på semester. Alltså bo gratis i London i sju veckor och ta hand om katterna. Verkligen helt sjukt! Kanske det bästa någonsin. Får hoppas att allt går i lås så att det verkligen blir av. Helt fantastiskt.
Det är lite sjukt hur världen funkar. Familjen Shaw är som en substitut-familj för den fantastiska familjen jag redan har. Hur kommer det sig att vissa människor får två familjer när andra föds utan någon familj alls?

Imorrn ska jag i alla fall åka hem till min första familj för att sedan åka med hemska, men billiga, ryanair tillsammans med Sara till London för att hälsa på min Londonfamilj Elin och Simma i Archway och även hälsa på min substitut-familj i Stoke Newington.

P.S biljetterna till Mumford and Sons på Loppen har sålt slut. Jävla skit. Än en gång visar det sig att skjuta på allt till sista studen aldrig lönar sig!

Idol-Calle handlade på Hemköp idag. Gulligt!

Ah. Givande dag i skolan! Somnade igår vid halv två, gick upp kvart över sex imorse, drack smoothie till frukost och kollade på 30 Rock innan jag åkte till föreläsningen som började 08.15. Inte okej! Och två timmar var den bara också. Segt! Kom hem för två timmar sedan, har lagat lunch och kollat på mera 30 Rock och överväger nu att plugga, trots den överväldigande önskan om att få slänga sig i sängen och sova för alltid. Men väntar dessutom på att folk från Telia ska komma hit och ändra vår box, så att den kopplas upp till det nya...var det nu var, viktigt att det blir gjort innan den 17e i alla fall, för annars försinner både TV och telefon (de går inte upp i rök, det slutar funka bara). Inte bra. Så jag fick den delikata uppgiften att hänga här hemma medan de fixar det. OM de nu kommer gör det, de är redan en halvtimme sena. Hur som helst så passar det sig kanske inte att jag somnar, borde hålla uppsikt över vad de kommer pysslar med så de inte snor med sig boxen eller nåt. Man vet aldrig vad som kan hända. Paranoid AND PROUD!

Så, ja, ska väl...plugga då. Uh. Doodles.

Sedan mycket länge har jag varit förälskad i IMDb (http://www.imdb.com), eftersom man kan få information om varenda film som någonsin gjort. I alla fall nästan. En annan anledning till att det är så fantastiskt är att läsarna ofta vet vad som är bra och inte. Som t.ex. i "the daily poll" där frågan var vilken promenadscen i filmhistorien som är mest minnesvärd. Mitt instinktiva svar var Wills årstidsscen i Notting Hill men när denna inte fanns bland alternativen, blev det självklara valet scenen från min favoritfilm "De misstänkta", och se på maken, den fick också tjugo procent och vann (hurra!!). Just därför ser jag ofta IMDb som en pålitlig källa till information om filmer eftersom kreti och pleti verkar ha en hyfsad koll på vad som är bra film!

 

IMDb har trots allt blivit något av en skamfläck på filmvetenskapkursen, såklart, och alla "inbitna filmintresserade" hämtar alltid information från någon annan, mer "seriös" filmsida. Men jag tycker inte att det finns någon annan som är lika omfattande. IMDb for the win!

Den här dagen är alltså tillägnad talet PI, enligt google och wikipedia. Eller ja, i den amerikanska kalendern är datumet 3/14, alltså officiella PI-dagen. Och det ska firas! Jaha, varför fan då? Vad har talet PI gjort för mig? Nu skulle jag vilja att ALLA tänker efter och funderar på hur PI påverkat just DIN situation! Låt oss också fira med att äta paj och pizza, för det gör man i USA. Haha, det är verkligen inte konstigt att USA är ett väldigt tjockt land med tanke på att man äter pizza när man firar något så trivialt som en siffra.

Så...trevlig PI-dag allihop!

Vår Blender gick sönder idag. Började använda den i tisdags och imorse, när Adri skulle göra en smoothie, slutade bladen rotera. Adri, som är handlingskraftens gudinna, blev sur och gick och lade sig i soffan. Jag promenixade bort till ONOFF och klagade, och fick en ny. De skrattade lite åt mig för att jag lyckats ha sönder den efter bara en vecka, men kan ju tilläggas att det nog inte hade hänt om jag läst bruksanvisningen ordenligt. Eftersom bruksanvisningen oftast är skriven av dumma män för dumma män känner jag aldrig ett sug efter att läsa dem; man kan lika gärna mecka ihop grejerna och hoppas på det bästa (förut IKEAs grejer, bruksanvisningen behövs alltid och dessutom är de så sjukt roliga!). Avståndstagandet från bruksanvisningar gäller såklart inte bara undertecknad; Jenny kunde inte klura ut hur man installerade en viss app på sin iPhone, och när jag påpekade att bruksanvisningen kanske kunde hjälpa, stannade hon upp i sin knåpande, tittade på mig och skattade högt för att sedan återgå till sitt fipplande. Det är alltså en allmän grej.
Hur som helst, har nu LÄST anvisningen till Blendern och tänker hädanefter hantera den med försiktighet; att gå tillbaka om en vecka och be om ny är under min värdighet! (och förmodligen emot deras policy...)

Okej....MELODIFESTIVALEN ÄR LIVET. Hur bra är det inte liksom? Jag, Adri och Julia följde händelseförloppet med enorm spänning, och trots att vi gillade vinnaren var ändå favoriten vår boytoy manboy från Kattarp, Eric Saade!
Vi avslutar kvällen med andra säsongen av 30 Rock. Doodles!

Jag hatar alltid de som säger att träning är det man mår bäst av. Att kroppen, själen, sinnet, lugnet, blablabla, allt mår bra av att träna. Jag har alltid tyckt att dessa männsiskor har fel; jag blir sur, grinig, trött och arg av att träna, hatar att göra det, har alltid och kommer alltid att hata det. Och jag har även som mål i livet att enbart göra saker jag tycker om och mår bra av, typ sova länge, spela xbox, äta cholad, kolla på Vänner, vara uppe sent. Och jag gillar att dra allt till sin spets; måttlighet finns inte i min värld, det ska vara MYCKET av ALLT. Sova i sexton timmar, spela xbox hela dagen, äta åtta chokladkakor. Vem blir glad av måttlighet EGENTLIGEN? Det är skitsnack.
Därför har hela min tillvaro kastats på ända när jag nu slutat avsky att träna. Det började långsamt förra året när jag och gänget gick på Fitness First ihop. Jag hatade fortfarande gymmet, men jag släpade mig dit några gånger ändå, mycket tack vare Elin som skickade mig peppande SMS på morgonen, i stil med; "God morgon, upp och hoppa. PUMPA!!". Mycket inspirerande! Och eftersom jag nyligen återupptäckt Crosstrainern, och genom det även upptäckt att man kan kolla på TV samtidigt som man tränar, har detta lett till det ovannämnda; jag överkonsumerar, för just nu gillar jag det och det ska vara MYCKET av ALLT som sagt. Efter yogan imorse tränade jag på crosstrainern i en timme och när jag sedan lämnade SATS, efter TVÅ timmars träning (har ALDRIG hänt förut) var jag så jävla glad! Missförstå mig inte; de som säger att träning är vägen till ett bättre liv är fortfarande fienden. Men ibland måste till och med en inbiten icke-tränare som jag erkänna att det kan vara bra att alternera sin överkonsumtion (men mitt hjärta finns fortfarande hos chokladen, har alltid och kommer alltid att göra det).

Sitter klarvaken framför datorn, fortfarande, som alla andra dagar. Suck. Lyssnar på Lily Allen och funderar på hur jag ska orka mig upp om sex timmar för att gå på yoga. Det får fixa sig helt enkelt, på nåt sätt.
Jag, Adri och Julia kollade på 30 Rock hela kvällen, Adri åt chokladbollar, Julia åt B&J och jag åt mat från Burger King. Härligt att fira träningen med att äta skräpmat, så att man slutar på plus minus noll. Well, det var helt klart värt en timme på crosstrainern för att få äta en Whopper, I'll tell ya.

Ska TVINGA MIG i säng nu så jag i alla fall får fem timmars välbehövd sömn. Doodles!

Klockan är nu sex på kvällen och dagen har utvecklats sig till det bättre (tack och lov). Tränade på SATS i en timme, på crosstrainer som på något sätt är det enklaste sättet att träna, trots att det är mest effektivt. Tajmade in träningen så att jag kunde kolla på skidskyttet som de visade på SVT samtidigt. Igår tajmade jag in det lagom till reprisen av På Spåret. Tjusigt! Lagade sedan min favoritmiddag, tomatsoppa med pastahjul, medan jag lyssnade på min favorit-dåliga-musik typ Tom Jones, K C and the sunshine band, Harpo och Dean Martin. Åt maten, med glass till efterrätt framför Sex and the City. Bra fortsättning på en dålig början!
Och kom fram till att ändå det mesta funkar just nu, inte bara träningen. Det enda som inte funkar som är ganska viktigt är sömnen. Jag slarvar mer än någonsin! Ajaj. Och sladden till högtalarna glappar, vilket gör att musiken och filmerna bara får ljud genom EN högtalare = apdåligt ljud. Helt galet I-landsproblem såklart, men pappa har indoktrinerat mig att det ska vara bra ljud, och är det inte det kan jag inte lyssna. UUH. Så sömnen och sladden. Annars går det mesta säkert ganska bra.
Nu ska jag diska och hänga med Adri. Doodles!

Urgh, är på dåligt humör. Vaknade för en timme sen, skittrött, trodde att jag och Adri skulle gå till stan, men hon hade uppfattat det som att vi inte skulle, så nu sitter jag här, sur, trött och hungrig och vill inte gå till stan ensam när jag är på dåligt humör för då blir jag bara sur på allting. Så kommer bli som alla andra lediga dagar; sitta framför datorn eller TVn till klockan två inatt då jag tvingar mig i säng följt av en timmes väntan på att sömnen ska infinna sig.
Tröstlöst, oinspirerande och bara tråkigt. Vissa dagar vill jag bara stanna under täcket hela dagen och äta godis och kolla på Sex and the City. Och faktiskt, what's the harm in that? Är i alla fall sur på Adri för att hon missuppfattade mig, så ska nog lämna huset sen i alla fall, innan hon kommer tillbaka från sin lunch. Får bli till min nya tillflyktort; gymmet. Trodde väl aldrig att jag skulle se det horribla stället som en tillflyktsort, men just nu känns det som att den delen av mitt liv är det enda som funkar ordentligt.
Doodles.

Har varit i skolan lite denna veckan, tränat lite, sett lite filmer, kollat Oscarsgalan, varit hemma hos mamma och pappa, lite si och så. Känns som att jag lever från tenta till tenta, i väntan på att sommaren ska komma. Första checkpointen är London på besök den 20e till 25e (om 9 dagar!!) med Sara, och nästa checkpoint är flytten till London, nån gång i slutet av juni. Är livrädd för att det på något sätt inte ska funka och att jag står på Landvetter igen i oktober, med höstmörkret utanför och bara tomhet innanför. Vad händer om det inte works out? Att flytta hem till mamma och pappa skulle inte vara någon problem; det känns mer som en mysig tillflyktsort än något annat, och att börja jobba som vikarie igen skulle heller inte vara något problem; men däremot att vara borta från London känns som någon form av sorg jag inte orkar med, att veta att staden lever, banden spelar, camden dag och natt, på gott och ont, marknader, orange wednesday och angel, allt lever vidare och utvecklas, medan jag bor i Sverige och står still. Det känns så...sorgligt. Men visst, plan B får bli att försöka skapa mig ett liv någon annanstans, som jag precis sade till Simma; man måste göra det som gör en lycklig. Och om London visar sig vara en besvikelse så måste jag helt enkelt veta när jag ska släppa taget och inse att det inte längre gör mig lycklig. Men den dagen, det problemet.
Har nu någon timme eller två innan jag ska försöka somna, och ska spendera tiden med att...ja, jag vet inte. Botanisera? Vi får se, godnatt!

Sportar någon form av kort page nuförtiden, kittlas i nacken och luggen är för kort för att sättas bakom örat, alltså ganska perfekt. Vem behöver en frisör egentligen? :]

Pratade med världens bästa Elin igår kväll och jag anade en viss misströstan. London är inte lika charmigt och enkelt som det var förra året. Och självklart är det så, när man är au-pair blir man så väl omhändetagen att när man sedan kommer ut i the harsh reality blir allt väldigt komplicerat. Jobben är skit, lönerna är ännu värre och det är svårt att få allt att gå ihop. Det är lätt att tappa gnistan, till och med manãna manãna-Elin kan misströsta.
Detta ger förstås mig lite panik; min tanke att flytta till London är det enda som tagit mig igenom denna eländiga vinter, att till sommaren få lämna tråkiga Sverige och komma tillbaka fantastiska England. Jag fattar verkligen inte vad de flesta människor nöjer sig med; ta studenten, arbetsförmedlingen, utbilda sig, flytta ihop med någon, köpa hus, Kreta varannan sommar, hemförsäkring, ful bil, ungar och sedan pensionär. Är det eftersträvansvärt? Är det det folk drömmer om, att gifta sig och leva svenssonlivet? För hur mycket man än pratar om när man är femton, att man ska resa, leva, jobba, äventyra och allt det där, så slutar folk leva så fort de skaffat en pojkvän eller en utbildning. För har man en pojkvän är man helt plötsligt två och kan inte fatta egna beslut och är man utbildad har man för mycket skulder och för stort begär att börja jobba. Man får såklart göra vad man vill med sitt liv, men när mina vänner tappar livsgnistan vill jag bara ge dem en smäll på käften för att komma i rätt balans.

Jag ska i alla fall njuta av mitt singel- icke utbildade-liv och gå på yoga, laga mat, hänga med syster yster och se fram emot att livet än så länge är ett oskrivet blad. För vilken gift, villaägande tvåbarnsförälder can say as much? Doodles!