Studievägledning i Sverige - om du vill ta den enkla vägen!
Tog ledigt från jobbet idag för att gå på utlandsstudiemässan. Gratis inträde, gratis information och alltid trevligt att besöka Svenska Mässan, tänkte jag. Men det visade sig att de enbart hade information om universitet i USA, Australien och England. Och att studera till psykolog i England innebär en studieskuld på över en miljon kronor. Alltså....nej, inte värt. Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Börjar inse att det inte verkar finnas en enda person i hela Sverige som är expert på utlandsstudier (iallafall inte den typen av studier jag är ute efter). Ingen av de fem studievägledare jag pratat med har gett mig några tydliga direktiv (den senaste jag besökte kallade dessutom psykologer för idioter. Kände mig inte så värst uppmuntrad efter det mötet...). Det enda jag faktiskt kan säga om studievägledningen jag haft kontakt med i Malmö och Göteborg är att de älskar den enkla vägen. Det vanligaste jag fått höra när jag säger ordet psykolog är "du ska inte bli terapeut?", eller "socionom är ganska likvärt psykolog" eller "det finnas andra enklare vägar med kortare studietid, t.ex. kurator". Ingen har sagt "oj så spännande, dina betyg räcker inte? Jag ska se vad du har för alternativ då..." eller "intressant! Hur kommer det sig att du vill bli det? Jag ska försöka hjälpa dig!". Nejnej, absolut inte. Positiv inställning verkar vara ett borttappat koncept på dessa kontor.
Egentligen har jag inget emot att ta den enkla vägen, det är hur bra som helst i de flesta situationer. Som att åka med hundarna till en inhägnad hage istället för att promenera i skogen. Trevligt för samtliga parter, men man slipper stöket med att gå i skogen och bli skitig, dessutom kan hundarna springa lösa. Alltså ett bra exempel på att ta den lätta vägen. Men när det kommer till utbildningen, då ska jag minsann inte ta några genvägar. ALL IN ALLTSÅ! Fortsättning följer.
Egentligen har jag inget emot att ta den enkla vägen, det är hur bra som helst i de flesta situationer. Som att åka med hundarna till en inhägnad hage istället för att promenera i skogen. Trevligt för samtliga parter, men man slipper stöket med att gå i skogen och bli skitig, dessutom kan hundarna springa lösa. Alltså ett bra exempel på att ta den lätta vägen. Men när det kommer till utbildningen, då ska jag minsann inte ta några genvägar. ALL IN ALLTSÅ! Fortsättning följer.
Vem är din kattfisk?
Jag glömmer verkligen bort hur mycket jag gillar dokumentärfilm. Genren bortprioriteras alltid för något mer lättsmält (håller för tillfället på att kolla igenom de första säsongerna av Dawson's Creek och säsong tre av True Blood...). Jag gillar lättsmält. Livet är redan fyllt med tunga, svåra saker som det är. Och då orkar man inte sätta sig ner glad i hågen och plöja igenom Deer Hunter. Nej, det ska vara din bästa vän Bridget Jones, med en Alladinask och ett stort glas Cola light (eller vin för den som känner för det).
Dokumentärer alltså. Ibland behövs det tunga, svåra saker. Såg dokumentären Catfish ikväll och blev verkligen överraskad. Har läst spridda kommentarer om den på nätet och även sett den på Movieline men varit för snål för att köpa den. Allt jag läst om den har varit intressant, det hela verkade lite mystiskt. Ungefär som My kid could paint that, dokumentären om ett barn som blev erkänd konstnär men som det diskuterades hejvilt om hon verkligen gjorde konsten själv. Det visade sig dock att Catfish inte alls var särskilt mystisk utan övervägande tragisk. En historia om en kvinna som är så missnöjd med sin verklighet att hon skapar ett (eller snarare flera) alter ego på internet, och om killen som faller för hennes alter ego. Men det som gjorde mig riktigt fascinerad var frågan om den var en riktig dokumentär eller en regisserad, påhittad dokumentär, alltså en mockumentary. Det finns ingenting som säger att historien är påhittad men å andra sidan är det ju ett smart drag att marknadsföra en mockumentary som en vanlig dokumentär för att sedan lämna tittaren ovetandes om det man sett är på riktigt eller inte. Jag har för mig att min föreläsare på filmvetenskapen sade att filmen Konspiration 58 (som på låtsas hävdade att fotbolls-VM 1958 inte kunde ägt rum i Sverige) visades på SVT under genren dokumentär och att kanalen senare blev nerringd av arga tittare som ju visst kunde bevisa att fotbolls-VM ägde rum på Råsunda.
Hur som helst, jag gillar verkligen namnet och dess innebörd, Catfish. Satt länge och funderade på betydelsen och precis när jag trodde att de bara skulle lämna det osagt knöts filmen ihop med förklaringen; att kattfiskar piggar upp andra fiskar och håller dem vid liv. Och hur viktigt det är att som människa omge sig med mänskliga kattfiskar. Det var fint och rörande.
Skulle egentligen bara skrivit en snutt och sedan gått och lagt mig, men som vanligt väver jag ut i det oändliga. Suck suck. Godnatt!
Dokumentärer alltså. Ibland behövs det tunga, svåra saker. Såg dokumentären Catfish ikväll och blev verkligen överraskad. Har läst spridda kommentarer om den på nätet och även sett den på Movieline men varit för snål för att köpa den. Allt jag läst om den har varit intressant, det hela verkade lite mystiskt. Ungefär som My kid could paint that, dokumentären om ett barn som blev erkänd konstnär men som det diskuterades hejvilt om hon verkligen gjorde konsten själv. Det visade sig dock att Catfish inte alls var särskilt mystisk utan övervägande tragisk. En historia om en kvinna som är så missnöjd med sin verklighet att hon skapar ett (eller snarare flera) alter ego på internet, och om killen som faller för hennes alter ego. Men det som gjorde mig riktigt fascinerad var frågan om den var en riktig dokumentär eller en regisserad, påhittad dokumentär, alltså en mockumentary. Det finns ingenting som säger att historien är påhittad men å andra sidan är det ju ett smart drag att marknadsföra en mockumentary som en vanlig dokumentär för att sedan lämna tittaren ovetandes om det man sett är på riktigt eller inte. Jag har för mig att min föreläsare på filmvetenskapen sade att filmen Konspiration 58 (som på låtsas hävdade att fotbolls-VM 1958 inte kunde ägt rum i Sverige) visades på SVT under genren dokumentär och att kanalen senare blev nerringd av arga tittare som ju visst kunde bevisa att fotbolls-VM ägde rum på Råsunda.
Hur som helst, jag gillar verkligen namnet och dess innebörd, Catfish. Satt länge och funderade på betydelsen och precis när jag trodde att de bara skulle lämna det osagt knöts filmen ihop med förklaringen; att kattfiskar piggar upp andra fiskar och håller dem vid liv. Och hur viktigt det är att som människa omge sig med mänskliga kattfiskar. Det var fint och rörande.
Skulle egentligen bara skrivit en snutt och sedan gått och lagt mig, men som vanligt väver jag ut i det oändliga. Suck suck. Godnatt!
Att plugga...eller inte?
Yes, nu äntligen händer det grejer; har flyttat från soffan i mammas och pappas hus i Varberg till mormors gamla rum i det familjeägda huset på Hisingen. Känns väldigt, väldigt rätt. Ska börja jobba på Mölndals Bemanning igen. Vet inte hur jag känner för det egentligen. Känns...tråkigt men tryggt. Antar jag. Har tack och lov fått ta över mammas mobila bredband så nu har jag fungerande internet igen. Yessss!
Har gjort massor av efterforskningar kring psykologstudier och såvida jag inte höjer mitt högskoleprovsresultat från 1,2 till 1,8 är det kört, i alla fall på universiteten i Sverige. Det idiotiska systemet med betyg och högskoleprov alltså. Vilken psykopat som helst som råkade vara en plugghäst på gymnasiet kan bli vad som helst. Det är inte som att personlig lämplighet eller stabilt psyke är viktigt eller så, nej nej. Huvudsaken var att du var en engagerad 16-åring. Suuuck.
Funderar nu på att plugga utomlands istället. Enligt Studievägledningen i Malmö finns det inte så många alternativ om man vill bli psykolog, det enda som fanns med i deras utomlandsguide var Eötvös Loránd University i Budapest. Har ringt CSN och kollat hur mycket pengar man kan få ut sammanlagt eftersom många som pluggar, eller har pluggat, utomlands verkar tycka att studiemedlet man får från CSN "inte räcker på långa vägar". Jag räknade ut att fem års studier och uppehälle i Budapest i runda slängar hamnar på 750 000 kronor (hur gammal är jag när jag betalat av den skulden....?). När jag sade till killen på CSN att "ge mig allt bidrag och lån jag kan få!" landade det på 138 000 kronor per år. Jag är ju ganska dålig på matte (en av anledningarna till att jag inte kan studera till psykolog i Sverige...) men det blir ju ungefär 700 000 på fem år. Hm. Det räcker ju ganska långa vägar ändå. Har lämnat in en ansökan om att ansöka stipender (ja, en ansökan om att ansöka), så har jag lite tur kanske jag kan få ett stipendium på de där sista tusenlapparna. I värsta fall får jag väl jobba och leva på cup-a-noodles i några månader om det behövs.
Har följt en blogg som tillhör en gammal skolkamrat till mig, Emeli, som nu pluggar till veterinär i Polen. Hon klarade ju det och är jag bara lika dedikerad som hon kanske jag också klarar det? (Kolla in Emmelies blogg)
Har gjort massor av efterforskningar kring psykologstudier och såvida jag inte höjer mitt högskoleprovsresultat från 1,2 till 1,8 är det kört, i alla fall på universiteten i Sverige. Det idiotiska systemet med betyg och högskoleprov alltså. Vilken psykopat som helst som råkade vara en plugghäst på gymnasiet kan bli vad som helst. Det är inte som att personlig lämplighet eller stabilt psyke är viktigt eller så, nej nej. Huvudsaken var att du var en engagerad 16-åring. Suuuck.
Funderar nu på att plugga utomlands istället. Enligt Studievägledningen i Malmö finns det inte så många alternativ om man vill bli psykolog, det enda som fanns med i deras utomlandsguide var Eötvös Loránd University i Budapest. Har ringt CSN och kollat hur mycket pengar man kan få ut sammanlagt eftersom många som pluggar, eller har pluggat, utomlands verkar tycka att studiemedlet man får från CSN "inte räcker på långa vägar". Jag räknade ut att fem års studier och uppehälle i Budapest i runda slängar hamnar på 750 000 kronor (hur gammal är jag när jag betalat av den skulden....?). När jag sade till killen på CSN att "ge mig allt bidrag och lån jag kan få!" landade det på 138 000 kronor per år. Jag är ju ganska dålig på matte (en av anledningarna till att jag inte kan studera till psykolog i Sverige...) men det blir ju ungefär 700 000 på fem år. Hm. Det räcker ju ganska långa vägar ändå. Har lämnat in en ansökan om att ansöka stipender (ja, en ansökan om att ansöka), så har jag lite tur kanske jag kan få ett stipendium på de där sista tusenlapparna. I värsta fall får jag väl jobba och leva på cup-a-noodles i några månader om det behövs.
Har följt en blogg som tillhör en gammal skolkamrat till mig, Emeli, som nu pluggar till veterinär i Polen. Hon klarade ju det och är jag bara lika dedikerad som hon kanske jag också klarar det? (Kolla in Emmelies blogg)
He's just not that into you / Stranger than fiction
Att söka lägenhet är verkligen ett heltidsjobb. Det var ganska roligt i början men nu är det mest ansträngande och uttråkande. Vill verkligen bara flytta in någonstans och sluta bo i mina resväskor. Att bo hos mamma och pappa är trevligt, särskilt trevligt att ha hundarna nära. Men åh. Gillar inte att sova i gäststugan heller. För mycket spindlar. Börjar tro att spindlarna följde med oss från Spinnmästarevägen. För de är överallt! Uh. Sover mest i soffan, bredvid Biffen. Jag alltså, inte spindlarna.
Har precis sett om He's just not that into you. Om man kan bortse från förutsägbarhet, hopplöst konventionella kvinnlig/manlig-karaktärer och allmän cheesy-het (vilket jag kan) så är det en bra romcom. Slår inte lika högt som 90-talets favoriter (Medan du sov, Notting Hill, När Harry mötte Sally) men ändock gullig och fint feel-good-ig. Och jämfört med andra filmer på senare år i samma genre typ Valentine's Day, The Proposal och Just go with it känns den varmare och inte lika tillrättalagd.
När jag ändå är inne på film; såg om Stranger than Fiction för några veckor sedan. Har sett den en gång tidigare, mindes inte riktigt alla detaljer och det var minst sagt en fröjd att se om den. Gillade den verkligen när jag såg den första gången men nu älskade jag den! Nedtonad och lugn i tempot kan man beskriva den som men inte på något sätt långsam eller för lång. Fin, varm, rolig, underfundig och välgjord. Precis som jag skulle beskriva 500 days of summer (taglinen för 500 days, "det här är en historia om pojke möter flicka, men det är ingen kärlekshistoria" skulle kunna vara tagline för Stranger than Fiction också).
