How's it going to end?

Har varit i skolan lite denna veckan, tränat lite, sett lite filmer, kollat Oscarsgalan, varit hemma hos mamma och pappa, lite si och så. Känns som att jag lever från tenta till tenta, i väntan på att sommaren ska komma. Första checkpointen är London på besök den 20e till 25e (om 9 dagar!!) med Sara, och nästa checkpoint är flytten till London, nån gång i slutet av juni. Är livrädd för att det på något sätt inte ska funka och att jag står på Landvetter igen i oktober, med höstmörkret utanför och bara tomhet innanför. Vad händer om det inte works out? Att flytta hem till mamma och pappa skulle inte vara någon problem; det känns mer som en mysig tillflyktsort än något annat, och att börja jobba som vikarie igen skulle heller inte vara något problem; men däremot att vara borta från London känns som någon form av sorg jag inte orkar med, att veta att staden lever, banden spelar, camden dag och natt, på gott och ont, marknader, orange wednesday och angel, allt lever vidare och utvecklas, medan jag bor i Sverige och står still. Det känns så...sorgligt. Men visst, plan B får bli att försöka skapa mig ett liv någon annanstans, som jag precis sade till Simma; man måste göra det som gör en lycklig. Och om London visar sig vara en besvikelse så måste jag helt enkelt veta när jag ska släppa taget och inse att det inte längre gör mig lycklig. Men den dagen, det problemet.
Har nu någon timme eller två innan jag ska försöka somna, och ska spendera tiden med att...ja, jag vet inte. Botanisera? Vi får se, godnatt!

Sportar någon form av kort page nuförtiden, kittlas i nacken och luggen är för kort för att sättas bakom örat, alltså ganska perfekt. Vem behöver en frisör egentligen? :]