How's it going to end?

Jag älskar verkligen att jobba med barnen på förskolan. Idag var jag med 3 - 5-åringarna på Grodan. Jag gjorde pärlplattor med de äldre barnen som jag sedan fick stryka (vilket jag aldrig gjort förut, jättespännande!), råkade mosa Albins dock men han verkade glad ändå. Vi hade en diskussion om Eric Saade som slutade med att Adam utropade "JAG ÄR KÄR I ERIC SAAAAAADE!" och ute på gården sade Selma "Nina, nu vill jag inte leka mer, jag vill bara gå och hålla dig i handen". Ååh, mitt hjärta smälter. Jag vet inte om meningen med livet är att få barn, men efter att ha jobbat på förskolan förstår jag varför människor kämpar i åratal och lägger ner tid, kraft och pengar för att få dem.

Hur som helst, hur mycket jag än trivs med barnen så suktar jag efter samtal med vuxna. Har precis läst One Day av David Nichols och jag vill diskutera den med någon. NU! Förutom diskussionen om Eric Saade har jag haft en längre diskussion idag, med Johanna om två tjejdockor som hon sade var "mamma och pappa". Jag säger "men är det inte två mammor då?" Johanna: "nej, det är en mamma och en pappa". Nähä. Två mammor kan man inte ha men tydligen en mamma och en pappa som är transvestit verkar mer logiskt (och med tanke på hur barbie-dockorna ser ut skulle det inte förvåna mig om skaparna tänkte sig en transvestit när de gjorde dem). Jag blev väldigt förbryllad av barbiedockorna och deras underliga könsidentitet och tack och lov leker barnen inte med dem så ofta.
Hur som helst igen, jag funderar på att tvinga mina vänner att ha en bokcirkel med mig så att jag någon gång då och då kan ha en konversation om något annat än pärlor, barnmusik och dockor med identitetskriser. Ja, en bokcirkel. Skulle suttit fint. För One Day alltså, jag var mycket skeptisk genom större delen av boken. Jag förstod faktiskt inte varför Emma och Dexter överhuvudtaget höll kontakten efter sitt första möte. Men det knöts ändå ihop på slutet och det blev inte alls som jag tänkt mig. Inte alls så förutsägbar som jag trodde. Och att den kallas feel-good-bok? Nej nej. Nej! Jag kände mig ganska deppig större tiden av läsandet. Riktigt riktigt...ja, deprimerad. Varför tog de så lång tid på sig att bli lyckliga? Blev de ens lyckliga? Varför var deras liv så svåra att få ihop och varför kunde de inte bara säga som det var till varandra? Ahh. Blir tokig. Feel-good? Nej. Feel-bad? Ja.