How's it going to end?

Tog ledigt från jobbet idag för att gå på utlandsstudiemässan. Gratis inträde, gratis information och alltid trevligt att besöka Svenska Mässan, tänkte jag. Men det visade sig att de enbart hade information om universitet i USA, Australien och England. Och att studera till psykolog i England innebär en studieskuld på över en miljon kronor. Alltså....nej, inte värt. Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Börjar inse att det inte verkar finnas en enda person i hela Sverige som är expert på utlandsstudier (iallafall inte den typen av studier jag är ute efter). Ingen av de fem studievägledare jag pratat med har gett mig några tydliga direktiv (den senaste jag besökte kallade dessutom psykologer för idioter. Kände mig inte så värst uppmuntrad efter det mötet...). Det enda jag faktiskt kan säga om studievägledningen jag haft kontakt med i Malmö och Göteborg är att de älskar den enkla vägen. Det vanligaste jag fått höra när jag säger ordet psykolog är "du ska inte bli terapeut?", eller "socionom är ganska likvärt psykolog" eller "det finnas andra enklare vägar med kortare studietid, t.ex. kurator". Ingen har sagt "oj så spännande, dina betyg räcker inte? Jag ska se vad du har för alternativ då..." eller "intressant! Hur kommer det sig att du vill bli det? Jag ska försöka hjälpa dig!". Nejnej, absolut inte. Positiv inställning verkar vara ett borttappat koncept på dessa kontor.
Egentligen har jag inget emot att ta den enkla vägen, det är hur bra som helst i de flesta situationer. Som att åka med hundarna till en inhägnad hage istället för att promenera i skogen. Trevligt för samtliga parter, men man slipper stöket med att gå i skogen och bli skitig, dessutom kan hundarna springa lösa. Alltså ett bra exempel på att ta den lätta vägen. Men när det kommer till utbildningen, då ska jag minsann inte ta några genvägar. ALL IN ALLTSÅ! Fortsättning följer.